- Hej! Jag heter Bea Skännestig och går samhäll/media på Platengymnasiet i Motala.

Kommunikation

Publicerad 2013-09-21 15:13:47 i Allmänt,

Vi människor är kommunicerande varelser och kommunicerar på ett eller annat sätt ständigt. Utan kommunikation skulle vårt sociala samspel inte finnas och vi skulle inte klara av att leva i det samhälle vi skapat. Varje gång du pratar med en kompis, ringer din mamma, skickar sms, mailar eller uppdaterar facebook har du kommunicerat. Du har spridit ett budskap som någon annan mottagit och man behöver inte fundera länge för att inse att detta gör vi hela dagarna och hela tiden.
     När vi kommunserar använder vi kommunikationsprocesser vilka jag redan varit inne på tidigare. En sändare vill sprida ett budskap till en mottagare och responsen mottagren ger på budskapet kallas för återkoppling. Detta kan ske i enkel kommunikation där du smsar någon ny information till din kompis och din kompis blir förvånad och återkopplar på budskapet/information genom att skicka ett sms tillbaka där hon frågar om du är säker eller liknande. Det är dock långt ifrån bara när vi pratar som vi blir överrösta av budskap, böcker, filmer, spel, reklam och serier är fulla av budskap du ständigt tar i.
     Vi kommunicerar verkligen oavbrutet och frågan är om vi verkligen någonsin inte gör det. Så fort vi är ensamma tänker vi och resonemangen inne i vårt huvud är kommunikation vi för med oss själva. Den enda gången vi inte skulle kommunicera skulle alltså vara när ingen vill nå oss med information eller ett budskap och när vi inte tänker. Den enda gången jag kan komma på då vi inte tänker skulle kunna vara vid djup meditation där vi går långt in i oss själva och bara lever i nuet. Det är kanske inte många av oss som återkommande gör detta vilket alltså betyder att vi kommunicerar oss igenom hela livet.
     Man hör ju själv att det låter arbetsamt och stressande att kommunicera hela livet och därför kan man ju välja att dra ner på det då och då. Resonemang med oss själva gör oss inte stressade på samma sätt så att bara rikta in oss på dem i korta stunder och stänga av internet ibland kan nog vara hälsosamt. Och vill man pröva att leva en stund utan någon som helst röst i huvudet kan man försöka att totalt stänga av sina tankar och bara leva i nuet, man inser nog fort att det kräver en enorm ansträngning.

Stereotyper
Vi människor har alltid haft fördomar mot andra och gillar att dela upp människor i fack. Jag tror att detta är ett beteende vi för stunden mår bra av men gör vi fel i vår sortering kan vi ge oss själva förödande konsekvenser.
Vi människor är organiserade till vår natur och gillar att sortera och lägga i olika lådor. Se bara på hur vårt språk är uppbyggd, mängder av ordklasser och regler så vi tydligt ska veta vilka ord och meningar som hör till vilken grupp. Samma sak gäller även människor, vi vill veta vilken grupp någon tillhör och jag tror att orsaken är att vi tydligt vill veta innan vad vi kan förvänta oss av denna människa. På samma sätt som vi öppnar stumplådan och vill vara säkra på att det ligger strumpor i den, vill vi kunna träffa en norrman och vara säkra på att han ska vara glad.

     Det finns mängder av stereotyper i vårt samhälle. De bygger på fördomar och vi blir hela tiden påminda om hur våra stereotyper ska se ut eller bete sig som ett resultat av att media ständigt spelar på dem. Norrmän ska vara glada, överklassen snobbig, bönder töntiga till sitt sätt och affärsmän ska kunna gå över lik. Medierna använder antagligen dessa för att skapa identifikation till karaktärerna för att lättare kunna väcka känslor hos tittaren eller läsaren. Det finns även program, som tillexempel solsidan, som fullt ut spelar på stereotyper för att skapa igenkänningshumor. Man ska känna igen någon i sin närhet i karaktärerna och därför tycka att det är roligt. Solsidan har blivit utnämnd till bästa humorserie flera år i rad så visst funkar detta och visst tycker vi det är roligt.
     Det vore ju väldigt smidigt om man kunde dela upp alla man möter i ett fack, veta exakt vad som var typiskt för denna människa och hur personen skulle bete sig i alla situationer. Dock är inte detta möjligt då människor är komplexa och kan förändras snabbt. Det är lätt för oss att bli besviken på någon för att den inte var exakt som vi trodde, vilket alltså är något negativt skapat av stereotyper. En annan negativ följd av att döma för fort är vad vi säkert går miste om. Genom att döma någon för att vara si eller så och sedan inte vara öppen för dem andra intrycken kan leda till att vi låter en person gå obemärkt förbi oss, någon som på grund av många andra bra sidor skulle kunna bli till exempel en god vän till oss.
     Trots att det är helt omöjligt att dela upp människor i fack försöker vi ständigt och jag tror att trygghet infinner sig när vi tycker att vi vet exakt var vi har någon. Självklart kan det också finnas många fördelar med att veta vad som är typiskt och utmärkande för någon. Om inte annat när vi ska köpa en present eller välja våra ord vid till exempel en diskussion. Men vi ska komma ihåg att inget är skrivet i sten och att alla kan ändra sig och snart behöva förflyttas till ett annat fack.

Kommentarer (3)

Offentlighetsprincipen

Publicerad 2013-09-21 14:22:20 i Allmänt,

Offentlighetsprincipen är unik i Sverige och innebär att alla svenska medborgare, såväl privatpersoner som journalister, är tillåtna att ta del av myndigheters offentliga handlingar. Så gott som alla handlingar, utredningar och beslut som fattats inom bland annat departement, kommuner och domstolar är offentligt för allmän beskådan.
     Denna rättighet används sällan av privatpersoner med desto rikligare av journalister. Utan offentlighetsprincipen skulle vår nyhetförmedling inte alls vara lika snabb, omfattande och demokratisk som den är idag. Det skulle vara mycket svårt och ta enormt mycket mer tid för en journalist att gräva fram information eller få tag i nyckelpersoner än vad det gör idag. Ett försvinnande av offentlighetsprincipen skulle drabba oss medborgare negativt, vi skulle inte alls vara lika belysta och ha "kött på benen" för att skaffa oss en åsikt gällande politik eller vissa incidenter. Väldigt mycket av vad som hände inom myndigheterna skulle aldrig nå oss medborgare och bilden av hur vi skulle se på vårt samhälle skulle vara väldigt felaktig. Vi skulle inte bli varse problem eller klyftor i samhället på alls samma sätt och risken finns att vi tycker att vi har ett fullt fungerande samhälle utan speciellt stora brister att kämpa för även fast den verkliga bilden är annorlunda. Myndigheterna skulle också kunna välja att använda en form av censur i sitt arbete och endast lämna ut information i fall där de handlat korrekt. Vi skulle inte alls få stöta på samma kritik mot myndigheter och även där få en felaktig bild av hur verkligheten ser ut.
     Jag tror alltså att det är väldigt viktigt och bra att vi har offentlighetsprincipen i Sverige. Utan den skulle vår nyhetsförmedling få ta fler steg tillbaka i utvecklingen. Den skulle trots all snabb teknik bli långsam då journalisterna skulle få svårt att få grepp om nya händelser. Vi skulle inte som medborgare veta exakt vad som hände i vårt land tillskillnad från vad vi gör nu. Jag tror också att vi skulle leva med en felaktig bild av samhället vilket skulle få stora konsekvenser för politiken. Att ta bort en lag som offentlighetsprincipen skulle alltså stoppa vårt lands utveckling rejält och till och med tvinga den bakåt.

Kommentarer (51)

Nyhetsförmedling

Publicerad 2013-09-21 13:51:00 i Allmänt,

Man kan anse att det är journalister, redaktörer och andra portvakter som bestämmer vad som är en bra nyhet och vad som platsar i stora uppslag och extra sändningar. Det är ju dem som bestämmer vad som ska visas och var de ska lägga sina resurser men tänker man ett steg längre inser man snart att alla som arbetar med media snabbt rättar sig efter vad den stora publiken vill ha och intresserar sig för. Nyhetsförmedlingen vill nå ut och engagera många och rättar i många fall kappan efter vad vi i den stora massan eterfrågar.
     Jag läste precis ett blogginlägg skrivet av en förkrossad förälder vars barn lider av en diagnos och därför blivit placerad i resurskola. Kommunen vill nu skära ner och minsta bidragen till dessa skolor vilket i långa loppet kommer innebära att skolorna lägger ner och barnen, som egentligen är i behov av enormt stöd, kommer att bli utplacerade i vanliga skolklasser. I samband med att föräldrarna blev upplysta om denna, för dem, mardröm skedde flera incidenter på internatskolan Lundsberg vilket ledde till att skolinspektionen stängde skolan med omedelbar verkan. Mediepådraget kring nedläggningen var mycket stort och varje dag fick man se och läsa om förkrossade elever som inte önskade annat än att ha sin skola kvar. Mamman som skrivit blogginlägget ifrågasätter då den stora rapporteringen kring Lundsberg när hennes eget barn skulle ligga på skolgården och gråta precis lika mycket om deras resursskolor skulle försättas i konkurs. Hon frågar var journalisterna är och hur de överlägger som inte slår upp detta, till synes allvarligare, nedläggningshot lika stort.
     Jag kan förstå att denna mamma blir upprörd över att mediepådraget kring resursskolornas negativa framtid blir mindre än nedläggningen av Lundsberg. Detta för att det värsta som kan hända en lundsbergselev är att få gå i kommunalskola medan hennes barn kanske inte alls klarar av att gå i vanlig skola och blir därmed av med hela sin framtid. Självklart är det allvarligare att barn blir berövade ett lyckligt liv än att elever som ändå klara av en kommunalutbildning tvingas till det. Med debatten kring nedläggningen av Lundsberg blev enorm på sociala medier vilket tydligt påvisar att det är en nyhet det bör rapporteras mycket kring. Alltså tror jag här att det är publiken som bestämt vilket nyhet som ska bli störst.
     Anledningen till att Lundsbergs nedläggningen blev så stor tror jag var att åsikterna om internatskolor är skilda och starka. En del är på det klara med att internatskolor ska jämnas med marken och andra, i likhet med mig själv, tycker att man som familj får avgöra vilken skola man som elev ska gå i efter åsikt och, i detta fall även kanske, inkomst. När skolan då lades ner såg många det som en vinst medan andra tyckte att man kollektivt bestraffade en stor grupp elever för en mindre mängd personers vansinnesdåd. Starka politiska åsikter blandades in och man började prata om vårat nutida klassamhälle. Alltså blev händelsen till en enorm politiskdebatt vilket fångade mångas intresse.
     Jag tror också att nedläggningen av Lundsberg var något nytt trots att den inte var helt oväntad då skolan fick en tydlig varning redan i våras. Att skolor läggs ner på grund av kraftig mobbning, sexuella trakasserier och misshandel är ovanligt medan att kommunens vilja att dra åt svångremmen blivit "vardagsmat". Detta nya som pågick under kort tid fick hela vår koncentration och jag tror att vi alla hade en åsikt om nedläggningen, skandal eller helt rätt. Det var en sådan nyhet som fick stor plats till att snart bli ganska obefintlig och bortglömd. Eleverna skulle få börja i vanliga skolor eller söka platser på andra internat och snart var det inte en nyhet längre tills skolan fick tillåtelse att öppna sina portar igen.

Däremot så är en resurskolas nedläggning en nyhet som kräver en längre rapportering och den väcker även den enorma reaktioner men ingen debatt i samma utsträckning. Lundsberg delade det politiska Sverige i två klyftor medan jag inte tror att antalet människor som skulle vara för att lägga ner en resurskola skulle vara särskilt stort. Skulle dessa skolor tvingas lägga ner skulle pådraget kring det bli exakt lita stort. Vi skulle få träffa föräldrar i rutan och i tidningen som fått sina drömmar, om att i framtiden ha ett barn med ett någorlunda lyckligt och normalt liv, bortspolade. Jag tycker att det är fel av den här mammas att ta medierapporteringen så personligt som hon gör. Om nedläggningshotet för resurskolorna blir verklighet kommer ett mediepådrag större än hon önskar att starta och det kommer att hålla i sig mycket länge. Hela Sverige kommer att involveras, knappt en av oss medborgare kommer att känna oss oberörda och var vi ska lägga våra sympatier är ganska självklart.
Jag tror alltså att det behövs en ny och konkret handling eller incident för att få nyhets Sveriges oavkortade uppmärksamhet. De skriver för vår skull och visst har väl kommunens ständiga sparprogram börjat gå oss ganska obemärkt förbi ända tills vi märker att de börjar bli till verklighet och beslut verkligen tas. Det behövs en ganska stark gnista för att Sverige ska börja brinna.

Kommentarer (0)

Världens största krig är osynligt i medierna

Publicerad 2013-09-19 19:01:00 i Allmänt,

I atrikel "Världens största krig är osynligt i medierna", skriven av Håkan Lindgren och publicerad i Svenska dagbladet, riktas stark kritik mot dagens nyhetsförmedling. Man anser att medierna ger oss en verklighetsuppfattning vilken inte är synonym med hur världen utanför ser ut. Till exempel är konflikten i Kongo vår tids mest dödliga krig. Denna konflikt har mördat mellan tre till fem milijon människor, inte bara till följd av bombningar och skjutningar utan också till följd av den misär landet drabbads av på grund av kriget. Trots detta påstår Lindegren i sin artikel att New York Times publicerat elva gånger fler artiklar om situationen i Irak- och Palestinaområdet än om Katastrof-nationen Kongo. Fördelningen av resurser ser också likvärdig ut i flera andra medier, under samma tid kom BBC ut med hela 53 gånger fler artiklar om Irak och Palestina än om det krigsdrabbade Kongo.
     Varför en del väpnade konflikter blir till bättre nyhetstoff än andra är en svår fråga att svara på. Det verkar inte handla om antalet döda eller hur illa situationen ser ut eftersom att rapporteringen om Kongo nästan liknar små notiser jämfört med det stora pådraget kring Palestinaområdet, detta trots att Kongo på pappret har en värre konflikt med ett större antal offer.
     I artikeln hänvisar Håkan Lindgren till Virgil Hawkins, en man som genom en akademisk studie skrivit en bok med den skarpaste kritik någonsin riktad till dagens nyhetsförmedling. Enligt en av Hawkins teorier är det mycket omtyckt bland olika medieaktöer, hjälporganisartioner och regeringar att springa efter samma boll och satsa på rapportering och insatser kring samma konflikter och händelser. Man vill inte ödsla sina resurser på bortglömda konflikter där instresset falnat, då rapportering kring dessa inte dar till sig stor publik eller stort engegemang att hjälpa till att stötta.
     En teori som många, även jag själv, ofta ser som en orsak att sätta i samband med varför en del incidenter växer sig större än andra är vår egen närhet till dem. Dels på en personlig nivå där jag tycker det är roligt att läsa om saker som sker i min närhet. Något nytt evenemang i min stad, att någon jag känner igen visas i rutan eller något som rör min ekonomi eller trygghet. Också på en nationell nivå där jag har starka band till mitt land och vad som rör Sverige i förhållande till världens andra länder tar alltid upp stor plats. Man har lättare att känna med de drabbade av massakern på Utöya i Norge än alla familjer i Syrien som varje dag tvingas de död på gatorna. Detta för att vi lättare kan identifiera oss med vad som är nära, med det som liknar oss och eller något vi själva upplevt. Dock slopar hawkin denna teori genom utalandet att vad som händer i en konflikt i något av världens länder ger internationella konsekvenser för alla länder. Till exempel så har situationen i Kongo haft starka kopplingar till Sverige, men inte har rapporteringen växt sig större här för det.
     Han tror inte heller att den bristande rapporteringen handlar om att Kongo skulle vara en för farlig destination att resa till. Detta för att journalister aldrig tidigare missat viktigta jobb just för att de varit rädda, de tar sig dit de vill ta sig.
     Istället menar Hwkins att det blir ointressant för medierna att rapportera om ett krig som inte har en tydligt god och en tydligt ond sida. Vi som publik vet inte var vi ska lägga våra sympatier och har svårt att få ett grepp om konflikten. Detta leder då till att journalisterna börjar slarva och tappar intresset för konflikten som strax blir bortglömd och ersätts med en väpnad konflikt från någon annan del av världen.

     Personligen så tror jag att samspelet mellan dessa är nyckeln till varför nyhetsförmedlingen idag ser ut som den gör. En konflikt som har en tydligt god sida är lätt att sympatisera med, man tycker synd om alla oskyldiga människor som faller offer när de kämpar för sin rätt. Man får kanske läsa tragisk historik om landet där människorna under mycket lång tid levt under terror och icke humana förhållanden. Man får alltså läsa om hur landet kämpar mot de "onda" för att få ett stopp på sin misär.
     Dock blir konflikter där ingen sida är tydligt god svåra för oss att greppa. Vi har svårt att få orsakerna till kriget klara för oss och allt dödande verkar meningslöst och till ingen nytta. Det är då lätt att se länderna som krigar som "bovar" som får "skylla sig själva" eller "hålla på bäst dem vill där nere". Man kan inte symatisera med nationer som dödar miljoner människor av en anledning som, till synes, inte verkar finnas.
     Det är alltså därför medierna riktar in sig på visa typer av konflikter som kan locka en stor publik. När medierna sedan rapporterat om detta ett tag tror jag att vi människor börjar känna en närhet till det. Vi får läsa vad som händer i kronologisk ordning, det ena värre än det andra med folkmord och gruppvåldtäckter. Vi kanske också får se bilder och likande på en befolkning i fruktansvärd misär.Vi kan inte värja oss speciellt länge och börjar i många fall känna ett stort medlidande till vad vi ser och läser. Vi följer då konflikten på flera olika medier och kanske var och varannan dag och hoppas innerligt att den snart är löst. Då har vi blivit till slavar under rapporteringen och medierna har lyckats med sitt uppdrag, att förmedla nyheter till en intresserad publik.

Jag tror alltså närhet till den inträffade är det absolut viktigaste för att en nyhet ska vara intressant. Som jag tidigare nämnde blir det av ganska naturliga skäl mer intressant för mig att läsa en artikel om någon jag känner är med. Jag väljer att sitta kvar och titta på nyheterna om jag ser att det gått speciellt bra för ett förtag jag köpt aktier i och jag tycker känns väldigt viktigt att köpa tidningen om det står på löpet att Sveriges kungahus ska utökas med ännu ett kungligt barn. Likaså om det skulle komma fram att vårt land hade starka kopplingar till ett väpnat krig i en annan del av världen.

Kommentarer (0)

Mediekonglomerat och Public service

Publicerad 2013-09-18 19:45:13 i Allmänt,

Mediekonglomerat

Under de senaste två decenierna har det varit popuärt för medieföretag att gå ihop och bilda ett stort bolag. Detta har medfött att marknaden idag till största del består av några få, dock väldigt stora, företag som kontrollerar stora delar av marknaden.
För företagen är mediekonglomerat positivt då de kan göra sina produktioner enormt mycket större. Ta till exempel en disenyfilm, när den ska visas på bioduken tillverkas även Tv- och dataspel, seritidningar, leksaker och kläder i filmens tema. Självklart blir intresset för filmen då större, vi kan inte ens undgå att se att en ny film ska ha premiär då det visas överallt. Bakom denna disenyfilm står alltså ett stort mediebolag men aktörer inom både film-, spel-, tidning- och leksaksproduktion. Jag kan tycka att denna utveckling är positiv även för oss vanliga människor. Detta då vi får ta del av många större och mer påkostade produktioner som vi dessutom blir rejält uppmärksammande på. Jag själv gillar film väldigt mycket och tycker det är roligt med påkostade och stora produktioner vilka ofta resulterar i häftiga filmer. Jag kan även tänka mig att små barn kan tycka att att det är otroligt roligt att till exempel dricka ur en mugg med sin favoritkaraktär från den nyaste biofilmen iklädd en tshirt med samma tryck. Det som skulle vara mindre positivt med detta är väl att de mindre och mer lokala filmproduktionerna försvinner då de inte har råd att marknansföra sig på samma sätt och försvinner lite brevid dessa enorma produktioner. Men jag tror ändå alltid att det kommer att finnas små bolag som producerar mindre filmer eftersom att efterfrågan på film och underhållning är så hög. Vi människor dras till filmer med en handling vi finner intressant och många av oss kan se en film så fort vi har en ledig stund över. Just därför är efterfrågan väldigt stor och det finns plast på markanden för både små och stora produktioner. Visst kanske det känns mer speciellt och roligt att se en "storfilm" men för mig kommer det alltid finnas lika stort intresse i att se en film producerat av ett mindre företag, bara den har en handlning som fångar mig.

Jag är inte orolig för att film-, bok- och tv-produktioner börjar likna varadra och för att vissa genrer skulle försvinna i och med konglomeraten. Detta för att dessa stora medieaktörer självklart konkurrerar med varandra om oss tittare och alla vill komma med något nytt och intressant.
För några år sedan skulle man säkert föutspå att till exempel dokumentärerna skulle bli färre med en liten publik. Men efter att dokumentären "Serching for sugarmen" förra året fick ett stort genomslag och väldigt mycket uppmärksamhet tror jag att det fallnande intresset för dokumentärer börjar glöda på nytt. Alltså ett konglomerat som lyckats med att fånga en stor publik genom något nytt och spännande.

Jag tror dock att om det är några produktioner som far illa av konglomeraten så är det tv-serier och tv-program. Det finns stor risk att vårt Tv-utbud blir likformigt och endast består av den typen av underhållninsprogram som resulterar i många tittare. Tv4 är en kanal som ägs av ett mediekonlomerat och i deras tablå framgår det tydligt att de, med sina programideer, framförallt vill dra stor publik och där igenom tjäna stora annaonsintäkter på reklamen. De sänder nästan baar underhållningsprogram, många av deras program är kopior på idér som fungerat bra i USA och de sänder ofta samma serie i många säsonger så de insett att serien drar stor publik. Men för att förhindra att detta sker i för stor utsträckning finns public service.

Public Service

Som jag just nämnde i texten ovan skulle vårt tv-utbud bli enformigt om inte public service fanns. De kommersiella bolagen riktar sig endast till den breda publiken och sänder bara program som genererar i höga tittar- eller lyssnarsiffror. Detta för att de tjänar mer pengar i annonsintäkter och reklampengar ju fler människor som träffas av reklamen. Om de kommersiella bolagen var de enda bolagen på marknaden skulle alltså inga program riktade till små folkgrupper och nationalliteter sändas. Det är här public service fyller en viktig funktion. De sänder program som bara är intressanta för en mindre mängd tittare och kanalerna finanseras genom radio. och tv-avgiften. Dessa kanaler kan alltså sända program på franska för att utbilda eller till exempel nyheter på samiska och finska för våra minoritetsgrupper. Det är också här många dokumentärer sänds, de kanske inte drar tittarsiffrorna i taket men det är viktigt att de sänds för dem som är intresserade. Alltså ser public service till att bevara mångfalden i vårt medieutbud. De gör att det finns något för alla att se på även om du inte är en del av den stora underhållnings- och nöjespubliken.

Jag tycker att det är lite för tidigt i utvecklingen för att avgöra om datorer ska ses som en Tv-mottagare eller inte. Visst tror jag att publiken som ser program gratis över nätet är stor men jag ha en känsla av att det i de allra flesta fall handlar om att se igen ett program man missat eller liknande. Jag tror alltså att tittande över nätet är ett andra handsval om man inte hade möjlighet, av en eller annan orsak, att titta då programmet sändes på Tv. Det är fortfarande mycket smidgare att kolla i Tv:n då jag ofta upplever att kvalitén sviktar i datorn och att programen ofta buffrar eller liknande av en liten stunds dåligt internetuppkoppling. Om min resonemang stämmer har alltså alla dessa människor som tittar i datorn fortfarande en Tv hemma också.
Det jag menar med att det är för tidigit i utveckingen för att avgöra om datorn ska vara en station att betala tv-licens för är att detta är så nytt. Det var först i höstas som Tv4 började sända direkt över nätet och inte heller länge sedan SVT började med samma sak. Vi vet alltså inte riktigt hur det kommer se ut i framtiden, kommer datorn vara den enda station för att titta på tv i folk kommer ha eller kommer man ha en Tv utöver? Jag tycker vi ska vänta på att se hur det kommer se ut. Om datorn är det medel vi kommer att använda för tv-tittande är det en självklarhet att vi ska betala tv-avgift för datorerna, om inte annat för att hålla public service flytande. Det lutar väl åt att det är i denna riktning utvecklingen kommer att gå och gör den det tycker jag också att det är aktuellt att betala tv-avgift för surfplattor då de ofta också används för ändamålet.

Jag tycker det är väldigt svårt att svara på om tv-avgiften ska fortsätta betalas på det sätt den gör idag eller om den ska dras på skatten. Jag vet inte riktigt vad som skulle bli mest rättvist. Idag betalar alla hushåll med en tv-mottagare en avgift på strax över 2000 kr. Dilemmat är att man själv ska anmäla att man har en mottager i sitt hem och antalet som struntar i detta och därför inte betalar är stort. Detta bidrar då till de som faktiskt betalar får betala högre avgifter.
Det är alltså det stora mörkertalet som har startat diskussionen om att avgiften för public service kunde dras direkt på skattesedeln istället. Jag tycket att detta är en bra idé då det blir smidigare och alla får ta sitt ansvar för bevarandet av public service. Det negativa med detta är att denna skatt likt alla andra skatter kommer att vara inkomstbaserade och familjer med högre inkomster kommer att få stå för en större del av kostnaderna medan vissa nästan inte får betala någon alls. Det kan te sig konstigt att vissa ska betala högre avgifter än andra när det inte är sagt att de även skulle stå för ett större användande av dessa kanaler.

Jag tror att det allra bästa skulle vara att fortsätta med den avgift vi har idag men göra den obligatorisk för alla hushåll för jag känner inte till ett enda som saknar TV-mottagare. Om alla samhällsinvånare faktiskt betalar TV-avgiften skulle man också kunna sänka avgiften ganska markant men ändå få in en precis lika stor summa till förmån för public service. Jag kan nästan tycka att det är dåligt och slapphänt skött av staten att hela 12 % av de som faktiskt ska betala denna avgift har lycktas smita undan. Man är väl medveten om hur den tekniska utvecklingen tett sig och att inte ha en tv-apparat hemma är mycket ovanligt. Därför tycker jag att man skulle haft fler kontrollanter ute i städerna som besökt dessa utpekade hushåll. Jag tycket också att staten tydligare kan belysa hur viktig public service är för allmänheten och vår mediemångfald genom kampanjer eller liknande. Genom att inse vad som går förlorat om man inte engagerar sig i bevarandet av dessa kanaler tror jag man kan reducera antalet smitare kraftigt.

Kommentarer (1)

Intervju om massmedian förr

Publicerad 2013-09-16 11:07:53 i Allmänt,

Jag går in till min granne Maj-britt. Hon bor i en gul tegelvilla identisk med den jag själv bor i, det enda som skiljer byggnaderna åt är hur de är färgade och olika typer av trädgård som omringar dem. Det är inte första gången jag går in till henne för att genomföra en intervju gällande hur det var förr, hon är nämligen som ämnad och alldeles perfekt för ändamålet. Maj-Britt är född 1922 och är 91 år gammal, hon är alltid pigg och glad samt otroligt spännande att lyssna till hon i detalj minns hur hennes liv såg ut både förr och nu.

     Till följd av att Maj-britt levt så länge har hon upplevt nästan hela den tekniska utvecklingen, men vi bestämmer oss för att rikta in oss på hur det såg ut på slutet av 1930-talet då hon var i min ålder. Maj-britt berättar att nyheterna rapporterades genom radio och tidningar då Tv inte fanns och skulle heller inte bli uppfunnen än, på över tjugo år. Maj-Britt har bott i Motala i hela sitt liv och de två tidningar som florerade här under den tiden hette "Motala tidning" och "Motala posten".
     Framförallt fick man höra nyheterna genom radion och de rikstäckande nyheterna rapporterades nästan endast där eftersom det tog en väldigt lång tid för tidningar att publicera om de nya som inträffat. Hade man radio i hemmet och kanske också prenumererade på en tidning så kunde det dröja nästan en vecka efter att man fått reda på något nytt på radion innan det stod om det i tidningen. Det fanns endast ett radioprogram och det sände bara under vissa speciella tider vid två tillfällen varje dag. Jag kan inte låta bli att jämföra med idag då radion sänder tjugofyra timmar om dygnet på otaliga mängder radiokanaler och ännu fler radioprogram om allt från nöjen till samhällspolitik.
     Ett annat sätt att sprida nyheter var att prata i telefon och skicka telegram till varandra. Maj-Britt själv arbetade vid televerket som ung och fick genom sitt arbete reda på mycket av vad som hände i världen. Få hade telefoner i hemmet under den här tiden så ville man kontakta någon i en annan stad fick man gå till stadens telestation och ringa telestationen i den stad personen man ville prata med uppehöll sig. Man uppgav vem man ville ha tag i och personalen på stationen skickade en budbärare som gav sig i väg till personen för att berätta att den blivit sökt på telefonen, personen fick sedan följa med tillbaka till telestationen för att ringa upp verket i den andra staden. Allt detta skedde alltså medan den personen som ville ringa fortfarande satt och väntade i en väntsal full av telefoner.
- Folk hade ett helt annat tålamod på den här tiden, säger Maj-Britt och jag kan nog inte annat än att hålla med henne.
     Vi snuddar ämnet om telefonens utveckling då Maj-Britt förstår att det hon berätta om låter som en saga för mig som är uppvuxen med mobiltelefon. Vi är överens om att utvecklingen har gått i en rasande takt och att det är helt otroligt hur vi på relativt kort tid gått från telestationer till att alla har en egen smartphone i fickan. Jag förundras också av vilket behov och beroende av telefoner vi människor har arbetat upp de senaste åren då vi inte ens kan gå utanför dörren utan att vara fullt uppkopplande och ständigt kontaktbara.

Allra tydligast minns Maj-Britt allt som rapporterades i radio om andra världskriget. Från krigsstarten den 1/9 1939 till kriget var över pratades det friskt om det på radion och hon berättar att det var dramatiska extra sändningar nästan varje dag.
- Man fick ju inte reda på hela sanningar, det var mycket hemlighetsmakeri och självklart tog det lång tid innan vi fick veta någonting. Men visst var det för väl att det ändå fanns någon kanal som organiserade det obehagliga kaoset något, berättar Maj-Britt.
Maj-Britt fick också möta kriget på lite närmare håll genom sitt arbete hon minns tydligt hur civilförsvaret tog upp en hel telefonsal natten då kriget bröt ut därför att de skulle inkalla militär.

Maj-Britt tycker att den allra största och tydligaste skillnaden mellan nu och då är hur fort det nu går att bli rapporterad om en nyhet. Under andra världskriget kunde det dröja en vecka till fjorton dagar innan en viss nyhet nådde oss i Sverige medan man nu nästan vet vad som hänt i samma stund det händer. Jag själv vet inte om jag någonsin kommer att våga berätta för Maj-Britt om att jag livestreamat kunde titta på när Obama landade i Sverige för några veckor sedan. Att jag sekunden efter han satte sin fot utanför Air force one kunde se det i min dator, det låter nog som en saga för henne.

Jag tackar Maj-britt för intervjun och tycker det känns konstigt när jag stänger av röstmemon på min Iphone fyra, jag har alltså spelat in allting för att kunna lyssna på rubbet i efterhand. Jag behövde inte ens anstränga mig med att anteckna då jag har en telefon, likt alla andra, som kan underlätta för mig i nästan alla situationer. Och här sitter Maj-Britt 91 år som har haft en jobb som inte ens finns kvar idag på grund av extrem teknisk utveckling.

Kommentarer (1)

Mediekonvergens

Publicerad 2013-09-15 12:42:27 i Allmänt,

Vårt sätt att kommunicera har förändrats och utvecklats enormt mycket genom årtusendena, man pratar om tre revolutioner. Den första revolutionen näms i samband med att skrfitspråket började användas av våra förfäder. När senare tyske Johann Gutenberg år 1455 utvecklar skrivandet ytterligare genom att trycka en biblel talar man om boktryckarkonsten som en andra revolution.
     Den tredje revolutionen sker just nu som en benämning på vår tids digitala kommunikation. Aldrig förr har utvecklingen inom medieindustrin gått så fort och dessutom börjar gränserna mellan medierna bli otydliga då de börjar kombineras. Man kallar detta nya fenomen för att medierna konvergerar och man delar upp denna mediekonvergens inom de tre områdena ekonom /ägande, innehåll och teknik.
     Området om ägandet och eknonomin kring medierna bottnat i att det är så vanligt att ett stort antal medier ägs av samma etablerade mediaföretag.För att dessa företag ska bli lukerativa satsar dem på tv-produktioner som drar stor publik för att öka sina annonsintäkter. Ett exempel på en kanal som ägs av ett sådant här stort företag är tv4 och om man studerar deras tablå upptäcker man att den mest består av underhållningsprogram vilket drar mycket tittare. Man ser också att de sänder nya säsonger av samma program varje år som i ett rullande schema vilket är ett resultat av att de upptäckt att de programmet är populärt och får höga tittarsiffror.
     Delen om innehållande innebär att en mediaproduktion ofta leder till en rad andra. Tillexempel berättelsen om Harry Potter, den började som böcker och har nu blivit både ett stort antal filmer och finns dessutom att hitta som både data- och Tv-spel. Det innebär alltså att innehållet har konvergerat och samma innehåll eller "tema" går att hitta inom flera olika medier.
     Slutligen kommer vi till den tekniska konvergeringen vilken är till allra stört fördel för oss vanliga individer. Det innebär att medierna slår ihop sig och samarbetar med varandra. Till exempel kan vi läsa tidningar och titta på Tv på internet och läsa böcker eller lyssna på musik i datorn. Detta tror jag är till följd av utveckling och har blivit en trend just för att den underlättar så mycket för oss tittare. Det spelar ju inte längre någon roll ifall man missar en del i en serie, man kan ju alltid se avsnittet på nätet och sedan kunna titta och hänga med.
     Som ett resultat av konvergering blir alltså medieproduktionerna större. Såklart ökar intresset för tillexempel en barnfilm om det i och med produktionen också tillverkas dataspel i filmmiljön eller leksaker och kläder med huvudpersonerna på. Jag tror att denna konvergering bara kommer att bli ännu större och tydligare om fem år. Vi ser redan tendenser på att datorn används för nästan samtliga medier. Man kommer snart inte köpa varken böcker eller filmer i dess vanliga format längre, utan de kommer att läsas på dator eller surfplatta. Jag tror också att betalsajter, likt netflix och viaplay, där man för en mindre kostnad per månad får se ett stort antal filmer, kommer att öka drastiskt. Detta till följd av att vi inte längre kommer att köpa filmer i handeln i lika stor utsträckning och risken är att filmuthyrningsföretag snart kommer gå i konkurs och försvinna då deras efterfrågan blir mycket liten. Jag tror dock dessa sidor på internet där man gratis kan få se nästan alla nya filmer kommer att bli olagliga. Dessa är ett kryphål i lagen där man inte laddar ner filmerna utan ser dem uppkopplad direkt på nätet. Jag tror att man kommer att försöka förhindra sådana sidor i framtiden eftersom att alla människor som arbetar med filmproduktion måste få betalt, vilket de får igenom att vi betalar för att få se filmerna.
     Hur mediesamhället ser ut om femtio år är omöjligt att svara på men enligt prognos ser den ut att bli fortsatt elektronisk och digital. Eftersom att tekniken underlättar för oss så otroligt mycket så tror jag inte att vi kommer varken stanna upp i den utvecklingen eller falla tillbaka i gamla mönster. Jag tror att allt kommer att skötas från datorer i framtiden, man kommer att betala för att prenumerera på tidningar, hyra filmer och läsa böcker direkt på datorn istället för i de gamla formaten. Jag tror inte att skolelever kommer att använda papper att skriva på länge till utan alla arbeten kommer att skrivas och lämnas in digitalt. Datorerna kommer att bli ännu mer utvecklande och ta ännu fler människors jobb. Jag hoppas inte att jag någon gång i framtiden kommer att komma in i mataffären och mötas av en datorliknande apparat som tar betalt av mig istället för en glad och trevlig kassörska men jag kan inte veta säkert. Något som kommer att vara en stor förändring i mediesamhället om femtio år tillskillnad från nu är att den så kallade "digitala klyftan" kommer att vara nästan helt utplånad. Detta för att i stort sätt alla som lever i vårt samhälle då kommer att vara vana och uppväxta med tekniken och den ständiga utvecklingen. När dagens åldringar föddes var datorn inte ens uppfunnen och självklart är det då svårt för dem att hänga med tillskillnad från när dagens ungdomar bli gamla där datorn vart en del av uppväxten.

Kommentarer (1)

Medierna och samhället

Publicerad 2013-09-04 10:21:41 i Allmänt,

Jag tycker att yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförorningar är väldigt viktiga lagar och jag är glad över att de råder i vårt land. Utan dem skulle det råda cencur på allt som gick ut till oss medborgare. Censur innebär att ett statlig organ grannskar alla texter, radio-, tvprogram, filmer och likande. Det skulle altså vara upp till ett statligt organ att bestämma vilka åsikter som är "rätt" och skilda åsikter skulle klassas som otillåtna och sållas bort. Som medborgare skulle vi då få ta imot en felaktig och skev bild av samhället. Just för att allt som publiserades bara skulle spegla en åsikt och vi skulle bli oförmögna att läsa på åt olika håll och bilda oss en egen uppfattning. Utan dessa lagar skulle vi gå från fira individer till en trupp under ett statligt organ då makten att cencurera enkelt skulle kunna missbrukas. Staten skulle kunna sprida en rejält felaktig bild av ett samhälle och vi skulle aldrig få höra om sanningen som ett reultat av att det är olagligt att ifrågasätta.

Jag tycker att mediernas viktigtaste fuktion är att sprida och upplysa invånare i ett land om viktig information. Jag ser media som ett kraftfullt verktyg som under kort tid kan nå ut till miljoner av människor. Det kan handla om information för ett riksdagsval, ett krig i mellanöstern eller en stundande väderkatastrof vi bör vara beredda på. I vilket fall som helst kan vi lita på att bli rapporterade inom kort tid och vi kan lita på att få höra flera olika rösters åsikter om samma fenomen i och med yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen. Vi blir serverade högvis av information och det är upp till oss själva att analysera vad som låter rimligast och vem vi vill lyssna på med hänsyn till situationen.

     Som jag tidigare varit inne på är det mycket enkelt för en diktatur att använda media som ett maktmedel genom att införa cencur. Man bestämmer vilken information och vilken sanning som ska nå ut till medborgarna och det är då den enda som går ut. Detta är ett mycket vanligt maktmissbruk inom diktaturer och ofta höjs den som sitter på makten till skyarna tillsammans med sina åsikter och övriga synpunkter sållas bort ur alla tidningar, radio- och tvprogram. Fram till 1800-talet hade vi i Sverige endast statstyrda medier och jag är glad att detta övertramp mot den fria individen inte längre råder i vårt land.
     Ett demokratiskt samhälle bygger på en informerad och upplyst medborgarskara och där spelar självklart medier en avgörande roll. I ett land som Sverige får vi ta del av alla åsikter i omlopp och också synpunkter på dessa samt kritik. Medierna vrider och vänder på alla pariter, partiledare och partiprgram inför till exempel ett riksdagsvl. Vi väljare har alla möjligheter att tänka efter själva och avgöra vilka åsikter vi står bakom. Med det enorma medieflöde vi har kan man ta del av alla olika synpunkter och synvinklar på en och samma åsikt, bara man tar sig tiden. Är man källkristisk i sin läsning och tänker till noga själv är det nästan omöjligt att bli lurad och påverkad av stat eller annan myndighet på det sätt som är diktaturmedborgarnas vardag.
     Det enda som kan upplevas nästan odemokratiskt i ett sådant här samhälle är att medierna också mycket gärna rapporterar rikligt kring offentliga personer , tillexempel partiledares, privatliv. Detta trots att det inte har någon som helst förakring tll deras politiska arbete.
     Jag tror inte att just debattsajter liknande newsmill och flashback kommer att få större genomslagskraft i framtiden än vad de har idag. Riskerna med debattsajter är alldeles för stora. Det är lätt att bli missförstådd om man inte noga väljer sina ord i text och dessutom är sajterna öppna för alla. Detta kan locka till sig extremister och andra med tabu-belagda åsikter. Det är lätt att forumen anses oseriösa eftersom man blandar alla olika männsikor med alla deras olika åsikter och det är det vanligt att medlemmarna på sajterna då smutskastar varandra bakom sina anonyma alias.

Kommentarer (1)