I atrikel "Världens största krig är osynligt i medierna", skriven av Håkan Lindgren och publicerad i Svenska dagbladet, riktas stark kritik mot dagens nyhetsförmedling. Man anser att medierna ger oss en  verklighetsuppfattning vilken inte är synonym med hur världen utanför ser ut. Till exempel är konflikten i Kongo vår tids mest dödliga krig. Denna konflikt har mördat mellan tre till fem milijon människor, inte bara till följd av bombningar och skjutningar utan också till följd av den misär landet drabbads av på grund av kriget. Trots detta påstår Lindegren i sin artikel att New York Times publicerat elva gånger fler artiklar om situationen i Irak- och Palestinaområdet än om Katastrof-nationen Kongo. Fördelningen av resurser ser också likvärdig ut i flera andra medier, under samma tid kom BBC ut med hela 53 gånger fler artiklar om Irak och Palestina än om det krigsdrabbade Kongo. 
     Varför en del väpnade konflikter blir till bättre nyhetstoff än andra är en svår fråga att svara på. Det verkar inte handla om antalet döda eller hur illa situationen ser ut eftersom att rapporteringen om Kongo nästan liknar små notiser jämfört med det stora pådraget kring Palestinaområdet, detta trots att Kongo på pappret har en värre konflikt med ett större antal offer.
     I artikeln hänvisar Håkan Lindgren till Virgil Hawkins, en man som genom en akademisk studie skrivit en bok med den skarpaste kritik någonsin riktad till dagens nyhetsförmedling. Enligt en av Hawkins teorier är det mycket omtyckt bland olika medieaktöer, hjälporganisartioner och regeringar att springa efter samma boll och satsa på rapportering och insatser kring samma konflikter och händelser. Man vill inte ödsla sina resurser på bortglömda konflikter där instresset falnat, då rapportering kring dessa inte dar till sig stor publik eller stort engegemang att hjälpa till att stötta. 
     En teori som många, även jag själv, ofta ser som en orsak att sätta i samband med varför en del incidenter växer sig större än andra är vår egen närhet till dem. Dels på en personlig nivå där jag tycker det är roligt att läsa om saker som sker i min närhet. Något nytt evenemang i min stad, att någon jag känner igen visas i rutan eller något som rör min ekonomi eller trygghet. Också på en nationell nivå där jag har starka band till mitt land och vad som rör Sverige i förhållande till världens andra länder tar alltid upp stor plats. Man har lättare att känna med de drabbade av massakern på Utöya i Norge än alla familjer i Syrien som varje dag tvingas de död på gatorna. Detta för att vi lättare kan identifiera oss med vad som är nära, med det som liknar oss och eller något vi själva upplevt. Dock slopar hawkin denna teori genom utalandet att vad som händer i en konflikt i något av världens länder ger internationella konsekvenser för alla länder. Till exempel så har situationen i Kongo haft starka kopplingar till Sverige, men inte har rapporteringen växt sig större här för det.
     Han tror inte heller att den bristande rapporteringen handlar om att Kongo skulle vara en för farlig destination att resa till. Detta för att journalister aldrig tidigare missat viktigta jobb just för att de varit rädda, de tar sig dit de vill ta sig.
     Istället menar Hwkins att det blir ointressant för medierna att rapportera om ett krig som inte har en tydligt god och en tydligt ond sida. Vi som publik vet inte var vi ska lägga våra sympatier och har svårt att få ett grepp om konflikten. Detta leder då till att journalisterna börjar slarva och tappar intresset för konflikten som strax blir bortglömd och ersätts med en väpnad konflikt från någon annan del av världen.

     Personligen så tror jag att samspelet mellan dessa är nyckeln till varför nyhetsförmedlingen idag ser ut som den gör. En konflikt som har en tydligt god sida är lätt att sympatisera med, man tycker synd om alla oskyldiga människor som faller offer när de kämpar för sin rätt. Man får kanske läsa tragisk historik om landet där människorna under mycket lång tid levt under terror och icke humana förhållanden. Man får alltså läsa om hur landet kämpar mot de "onda" för att få ett stopp på sin misär.
     Dock blir konflikter där ingen sida är tydligt god svåra för oss att greppa. Vi har svårt att få orsakerna till kriget klara för oss och allt dödande verkar meningslöst och till ingen nytta. Det är då lätt att se länderna som krigar som "bovar" som får "skylla sig själva" eller "hålla på bäst dem vill där nere". Man kan inte symatisera med nationer som dödar miljoner människor av en anledning som, till synes, inte verkar finnas.
     Det är alltså därför medierna riktar in sig på visa typer av konflikter som kan locka en stor publik. När medierna sedan rapporterat om detta ett tag tror jag att vi människor börjar känna en närhet till det. Vi får läsa vad som händer i kronologisk ordning, det ena värre än det andra med folkmord och gruppvåldtäckter. Vi kanske också får se bilder och likande på en befolkning i fruktansvärd misär.Vi kan inte värja oss speciellt länge och börjar i många fall känna ett stort medlidande till vad vi ser och läser. Vi följer då konflikten på flera olika medier och kanske var och varannan dag och hoppas innerligt att den snart är löst. Då har vi blivit till slavar under rapporteringen och medierna har lyckats med sitt uppdrag, att förmedla nyheter till en intresserad publik.

 

Jag tror alltså närhet till den inträffade är det absolut viktigaste för att en nyhet ska vara intressant. Som jag tidigare nämnde blir det av ganska naturliga skäl mer intressant för mig att läsa en artikel om någon jag känner är med. Jag väljer att sitta kvar och titta på nyheterna om jag ser att det gått speciellt bra för ett förtag jag köpt aktier i och jag tycker känns väldigt viktigt att köpa tidningen om det står på löpet att Sveriges kungahus ska utökas med ännu ett kungligt barn. Likaså om det skulle komma fram att vårt land hade starka kopplingar till ett väpnat krig i en annan del av världen.