- Hej! Jag heter Bea Skännestig och går samhäll/media på Platengymnasiet i Motala.

Kommunikationsmodellerna

Publicerad 2014-03-31 11:26:00 i Allmänt,

Shannon/Weaver
Detta är den mest kända av våra kommunikationsmodeller. De skapades framförallt för att kartlägga överföringen av kommunikation i telefon- och militärsammanhang. Alltså situationer där missförstånd av budskapet lätt uppstår men kan leda till starkt negativa följder.
     Kommunikationsmodellen belyser hur ett medvetande (informationskälla) tar sig till ett annat medvetande (en destination) med ett budskap. Infromartionskällan, som vill nå ut med sitt budskap, kan vara precis vad som helst som vill säga eller berätta någonting. Den kan bestå av en mänsklig hjärna som vill berätta något för en vän likväl som exempelvis ett billarm som med sitt tjutande vill berätta för omgivningen om ett pågående inbrott.
     Sändaren i modellen är det hjälpmedel infomationskällan använder för att nå ut med sitt budskap. Exempel på sändare är våra stämband, en telefonlur eller kanske sociala medier.
     Sändaren sänder ut en signal för att uppmärksamma destinationen på det kommande budskapet. Om informationskällan skickar sitt budskap i ett sms är just plingandet eller vibrationen telefonen avger den signal som visar på ett mottaget budskap.
     I en tom ruta i mitten av modellen framgår budskapet. Att budskapet inte är av speciellt stor vikt i den här modellen har kritiseras. För inom kommunikation är budskapet mycket viktigt, eftersom det oftast är syftet med den kommunikativa processen. Just till följd av detta kritiseras denna modell för att vara alllt för teknisk, något jag kan hålla med om. För vinningen med processen är att sprida ett budskapoch då anser jag att budskapet och effekten av budskapet är det mest relevanta. Orden väger tyngre än vägen från öra till öra.
     Nästa punkt inom modellen är dock något jag anser gör denna modell mycket realistisk och trovärdig, nämligen bruskällan. Man har en punkt som belyser de störningsmoment som kan uppstå inom kommunikation vilket leder till att budskapet riskerar att missförstås eller framgå otydligt. Eftersom att vi idag i allt större grad tenderar att sköta vår komunikativa process på internet eller genom teknikska hjälpmedel blir denna bruskälla mer aktuell än någonsin. Tyvärr så ser vi att vi överför budskap mindre i verkligheten och lägger vår tillit allt mer till tekniken. Även fast vi vet att teknik kan strula ibalnd och inte alltid är att lita på. Pratar man öga mot öga framgår det tydligt och på en gång om budskapet misstolkats. Men en brusande telefonlinje och medelanden som antingen är felstavande eller kanske inte alltid går fram blir missförstånd svårare att reda ut. Därför tycker jag att det är till stor fördel att just bruskälla och störningsmoment belyses i denna modell.
     När sändaren skickat sin signal når den mottagaren av budskapet, vilket kan vara ett öra, en annan telefon eller kanske en mail-inkorg på datorn. Genom mottagaren letar sig budskapet in till det andra medvetandet. Och vi får reda på skvallret i smset, förstår att brandvarnaren varnad för rökutveckling eller hör att mamma i telefon vill bli hämtad klockan tre.

Laswell
Till skillnad från Sannon/weaver-modellen är Lasswells modell praktisk istället för teknisk. Även han vill beslya hur ett budskap går från en sändare till en mottagare men han vill utesluta en krånglig modell och istället lösa formeln med fem enkla frågor.
Vem säger vad? Här får han in sändaren, den som vill nå ut med sitt budskap till någon annan. Här ger man också själva budskapet en större roll vilket jag finner positivt, just för att jag anser att vad man vill ha sagt är väldigt viktigt. För om sändaren inte hade haft ett viktigt budskap att föra fram hade hela kommunikationen troligen uteblivit. En viktig tanke att ta hänsyn till och något som föregående modell saknar.
     Nästa fråga handlar om Vilken kanal budskapet ska gå igenom, alltså om sändaren är låter budskapet gå ut genom sig själv eller kanske en mobiltelefon eller en dator.
     Vem som nås av budskapet, alltså vem mottagaren är, tar nästa fråga upp. Inom den här modellen ställer man sig också frågan om Vilken effekt budskapet har på mottagaren. jag anser, som jag tidigare nämnde, att denna punkt talar starkt för den här modellen. Jag tycker att vikten av kommunikation är att man vill sprida en viss information för att få en reaktion eller ett handlade från mottagaren. man sprider ett budskap för att man vill glädja någon, göra någon intresserad, upplyst eller handlingskraftig. Man kanske vill få sin mottagare att ta ställning eller köpa ens produkt eller tjänst. Det var ju därför man startade en kommunikation från början och därför tycker jag effekten är relevant.

Shannon/weavers modell belyser framförallt tillvägagångsättet av hur exakt det går till när ett budskap ska spridads. Deras modell kallas för teknisk vilket den tydligt är genom att ta upp varje liten detalj av hur det går till när ett budskap skickas till sändaren genom en signal och med ytterligare en signal når mottagaren som i sin tur träffar vårt medvetande. Ska man studera kommunikationsprocessen rent praktiskt är den här modellen mycket passande då den i detalj tar upp hur kommunikation praktiskt fungerar. Dock tycker jag inte att den är relevant om man mer vill studera själva kommunikationen som något mänskligt och utifrån vilken information den sprider och vilken reaktion den skapar hos andra männikskor. Därför tycker jag att båda modellerna är bra men till olika syften. Jag personligen som tycker att budskapet och vad som kommer av budskapet är intressantare än själva överföringen anser att Lasswells modell är mer användbar. Jag vill studera vad som händer, vilka reaktioner det skapar och vilken effekt som uppnås av det jag berättar för min kompis, av marknadsföringen eller partiets slagkraftiga solgan. Just därför är det orelevant för mig att använsa mig av Shannon/Weavers modell där budskapet har litet spelrum och effekten av budskapet inte ens är omnämnd.
Ett intiativ jag dock skulle vilja överföra från Shannon/Weavers modell till Laswells är noteringen om bruskälla. Bruskällor riskerar att komplicera all kommunikation och också göra budskapet tvetydligt och lätt att missförstå. Jag anser att även Laswell skulle ta upp denna delen eftersom att bruskällan riskerar att förändra effekten till något annat än den tilltänkta. Alltså att reaktionen hos mottagaren blir en annan än den som var i sändarens syfte. Detta för att budskapet uppfattades felaktigt, kanske pågrund av en felstavning, en brusande telefonlinje eller annat tekniskt krångel likt medelanden som aldrig skickas iväg.Som jag tidigare nämnde är bruskällan bara mer aktuell idag eftersom att vi i allt större utsträckning förlitar oss på tekniska hjälpmedel när vi för kommunikation. Tekniska hjälpmedel som ibland inte fungerar optimalt och kan leda till att reaktion eller återopplingen hos mottagaren inte riktigt motsvarar sändarens förväntningar. Skulle Laswells modell mordaniseras med något som kan liknas vid Shannon/weavers bruskälla, vilket inte är omöjligt eftersom källan skan påverka den effekt modellen i övrigt belyser, anser jag att Laswells modell alltid skulle varadet otimala valet när man studerar kommunikation. Förutsatt att studierna inte är tekniskt inriktade eftersom vår andra mycket välkända modell av Shannon och Weaver då fyller en bättre funktion.

Kommentarer (0)

Kommunikation

Publicerad 2014-03-25 17:59:00 i Allmänt,

Projektledare Inom marknadsföring
Om man vill bli projektledare inom reklambranschen efterfrågas en högskoleutbildning inom just marknadsföring eller reklam. Inte sällan kombinerar man den utbildningen med med ytterlligare kurser inom exempelvis ekonomi, teknik eller samhällsvetenskap för djupare kunskaper.
     Kommunikativkompetens är en nyckelfärdighet för detta arbete då viktiga kontakter ska knytas med många och ofta. Som projektledare är man ansvarig för en mindre grupp som ska leda det projekt eller uppdrag man för tillfället jobbar med och ska framställa åt en kund. Gruppen ska bestå av ett antal utbildade människor inom marknadsföring men det är positivt och ofta nödvändigt att de har särskilda specialfärdigheter som kan leda gruppen framåt. Som projektledare har man alltså ansvar för att arbetet i gruppen fortlöper på ett bra sätt, något som kommunikation är direkt nödvändigt för. Både kommunikation mellan projektledaren och gruppen och gruppen själva emellan behövs för att arbetet ska fungera perfekt.
     Det är också projektledaren som har kontakt med kunden och måste förstå vad han efterfrågar. Marknadsföring, kampanjer och annonser skapas ofta i en kreativ process vilket gör det väldigt viktigt att lyssna och försöka förstå kundens idéer och tankar. Det är också viktigt att projektledaren kan föra över tankarna och trådarna till gruppen som ska skapa kampanjen, så att den tillfredsställer kundens behov och efterfrågan.
     Projektledaren kan också behöva ta kontakt med andra företag för att kunna fullfölja sitt uppdrag. Exempelvis ett tryckeriföretag som ska trycka loggor på en viss produkt. Då är det viktigt att projektledaren kan förklara utseende och liknande även här och dessutom förhandla om priser. Ekonomiska förhandlingar behöver även göras med kunden som köper marknadsföringsbyråns tjänst.
     Att vara projektledare inom marknadsföring ställer alltså krav på mycket hög kommunikativ kompetens. Man behöver vara en bra, drivande och ansvarstagande chef för sin grupp, ser till att arbetet flyter på bra och att alla förstår varandras idéer och tankar. Man behöver också tydligt kunna kommunicera fram en bra bild av vad för typ av arbete kunden efterfrågar. Något som inte alltid är det enklaste i kreativa sammanhang. Dessutom kan företaget behöva vända sig till ytterligare affärskontakter vilket ofta ställer krav på bra bemötande om man vill ha ett långsiktigt sammarbete med bra erbjudanden.

Olika typer av kommunikation
Inre kommunikation är den dialog vi för med oss själva. När vi tänker eller reflekterar över något eller kanske ställer oss själva en fråga. Ibland velar vi mellan olika vägar vi kan välja men när vi väl fattat ett beslut och jämfört för- och nackdelar med varandra har vi använt oss av inre kommunikation. Jag tror också att drömmar är en typ av inre kommunikation då jag tror att de ofta vill säga oss något om vårt undermedvetna. Drömmar belyser ofta problem vi oroar oss för eller aktuella saker i vårt liv. Just därför tror jag att de är direkt kopplade till vad vi tänker mycket på, alltså vår inre kommunikation.

     Interpersonell kommunikation är den kommunikation som sker mellan två eller tre personer. Den används mycket flitigt av oss idag och vi kommunicerar bara mer och mer. Jag tror att denna typ av kommunikation ofta blir som mest personlig eftersom den sker mellan ganska få personer. Det är lättare att öppna sig personligt inför färre nära personer än att göra det i större grupper. Den interpersonella kommunikationen sker öga mot öga som den alltid gjort men också i telefonsamtal, sms, chattar och mail. Alla gånger vi pratar med en eller två andra, oavsett hur, är interpersonell kommunikation. Vi kommunicerar mer med varandra idag än förr till följd av att vi med enkla knapptryck på våra skärmar snabbt når varandra. En risk vi dock måste se upp med är att vi inte låter vår interaktivitet ta över normalt och verkligt umgänge. Vi behöver träffas för att känna närhet till varann, att vara vänner över facebook eller en annan social medie är inte tillräckligt för ett socialt liv.
     Gruppkommunikation sker i grupper som betecknas av att ha intresse för samma sak. Det kan vara en familj, en klass, en skola, ett lag eller ett politiskt parti. Gruppkommunikationen blir viktig för att hålla ihop gruppen och få alla att känna sig delaktiga. Den kan också vara viktig för att alla i gruppen tillsammans ska sätta upp mål för gruppen och en plan för hur målen ska uppnås. I exempelvis ett fotbollslag kan kommunikationen bestå av hur laget vill hamna i serien, vilken spelstil som passar på planen mot de tillfälliga motståndarna och vad som förväntas av den enskilda spelaren i träningsväg för att öka lagets prestanda till optimal. I ett politiskt part kan det istället handla om vilka hjärtefrågor partiet framförallt ska ha och vad de vill förändra eller bevara. De kan också behöva kommunicera kring vilken som är deras målgrupp och hur de enklast når ut till dessa väljare. Gruppkommunikation sker alltså inom en grupp med samma intresse, som strävar efter samma mål.
     Masskommunikation har blivit allt större och utbrett till följd av att det idag är så mycket lättare att nå ut med sina budskap genom våra medier. Masskommunikation sker när en ledande person, ett företag, en organisation eller ett parti vill nå ut med budskap till sin publik. I företagens fall handlar det framförallt om reklam de vill nå ut med, information om sina varor eller produkter för att locka kunder. I partiernas eller politikernas fall vill man ofta belysa hur man själv vill påverka rät i en fråga medan ett annat parti handlar felaktigt, för att locka fler väljare. Om någon gör ett personligt uttalande genom medierna i samband med en skandal eller liknande har man också hänfört sig med masskommunikation.

"Syns du inte, finns du inte"

Vi lever idag i ett konkurrenssamhälle där vi till stor del måste konkurrera med andra gällande uppmärksamhet. Jag tror att detta framträder speciellt tydligt i arbetslivet eftersom det finns många personer villiga och kapabla till att utföra samma typ av arbete, du måste förtjäna din plats och visa att du är bäst lämpad. Här är uttrycket "Syns du inte, finns du inte" av stor vikt, det finns extrema antal arbetssökande i Sverige idag och troligtvis kommer ingen arbetsgivare nånsin att en dag knaka på din dörr och erbjuda arbete. Istället måste du ligga på, visa att du finns, att du är intresserad och att du är perfekt för den tjänst arbetsgivaren vill fylla. Att inte synas och därför inte finnas kan här handla om både att inte anmäla sitt intresse alls, då finns du natruligtvis inte för arbetsgivaren. Men det kan likväl handla om att du inte visar upp dina bästa sidor eller din personlighet i mötet med arbetsgivaren och därför inte finns, du har inte visat ditt jag och därför inte synts tillräckligt.
     För företag är marknadsföring ett otroligt viktigt och slagkraftigt verktyg att nå ut till potentiella kunder och köpare. Att marknadsföra sig och sin produkt är direkt betydande för att kunderna ska känna till vad företagen erbjuder. Jag tror att vi alla påverkas att blir mer köpvilliga av reklam på ett eller annat sätt. Jag vill tro att vi är tillräckligt starka och upplysta människor idag att reklam inte "tvingar" oss till köp utan snarare upplyser oss om tillgängliga erbjudanden och produkter som finns på marknaden. Att ha den kunskapen ger oss då istället möjligheten att jämföra med konkurrerande företag och därför kunna hitta det bästa alternativet för våra ändamål. De företag som då inte syns blir inte intressanta för oss, vi har ingen kunskap och kan inte relatera till dem. Även här är det alltså mycket betydande att synas för att finnas som ett etablerat bolag med många kunder.
     Till följd av vår interaktivitet, att vi spenderar otalig tid på internet, gör att vi även som privatpersoner behöver synas allt mer. Tyvärr tror jag att många hellre stannar hemma framför sina skärmar än att umgås ute i verkliga livet vilket gör att vi inte knyter lika många kontakter. Och kontakter är viktigt såväl för vårt sociala liv och utveckling som för vårt framtida arbetsliv. Många vi lär känna nu kommer kanske att vara bra att känna i senare arbetssammanhang. Till följd av att vi spenderar mindre tid ute vill många visa upp sig mer över internet för att "finnas, vara någon och bli igenkänd". Jag tror att många ungdomar idag kan ha ett så stort bekräftelsebehov att de hela tiden måste synas och bli igenkända för att tycka att dem finns. Då blir exempelvis sociala medier ett bra alternativ. Jag tror dock att detta kan vara ett skadligt beteende. Det är bättre att vara en utåtriktad person i verkligheten som genom social kompetens blir framträdande, igenkänd och får ett stort kontaktnät än att mäta hela sin existens i likes på diverse internetsidor.

Kommentarer (0)

Your place or mine? allsidighet i medierna

Publicerad 2014-03-19 12:54:00 i Allmänt,

När man gör ett nyhetsinslag, en film eller anna typ av rappotering finns alltid en mängd olika verktyg man kan använda för att skapa stämningar, känslor och olika typer av intryck i sitt inslag. När man gör en spelfilm, ett tv-program eller annan typ av fiktion anser jag att det är fritt fram att både välja och vraka mellan alla dessa verktyg. Skillnaderna för när man skapar fiktion och när man ska göra ett realistiskt nyhetsinslag är många och ganska kraftiga. I eget kretivt skapade av en spelfilm eller något annat påhittat uppfinner man som en egen verklighet, en verklighet som inte på några sätt behöver vara nyanserad, realistisk och stämma överens med en sann bild. När man istället ska rapportera frå verkligheten där tittarna krväver och utgår från att man förmedlar något strikt realistiskt och sant anser jag att man ska vara försiktig med estetiska verktyg och annat i sitt material, för varje ändring räknas.
     Urvalet som görs i de ofta enorma mängder oredigerat material en journalist eller reporetar ofta har är direkt betydande för vilket intryck och vilket budskap filmen kommer att förmedla. Urvalet är personligt och sjävlklart färgat av redigerarens egna värdering av vad som är sanning och verklighet, få reportrar vill med uppsåt reportera falskt. Egentligen är det just urvalet som alldra tydligast skapar budskapet och syftet i filmen och det är klart att det är riskfyllt med tanke på vad jag nämnde om att urvalet är väldigt personligt. Jornalisten för filmen "your place or mine?" måste liksom avgöra vilken sanning han tror på, om Gasaremsan är ett semsterparadisk eller en krigsmisär i skräck och utan mänskliga rättigheter. Urvalet är nödvändigt och måste sjävklart ske, annars kan inga inslag produceras. Jag tror också att vi idag är tillräckligt källkritiska till det material som når oss att vi reagerar om något skulle vara väldigt misstänkt. Därför anser inte jag att vi kan göra just urvalet till ett stort problem i djungel att vinkla information, det måste nämligen förekomma och det får då istället bli vårt personliga ansvar att värja oss.
     Andra verktyg man kan använda för att skapa känslor och intryck i inslag är ljud, musik, färger, ordval etc. Verktyg jag anser att man ska använda sparsmakat när man vill rapportera realistisk. I verkligheten förstärks eller förminskas inget och dörför bör inte heller det vara nödvändigt i inslaget. Dock vet alla som filmat att vad dina ögon och vad kameralinsen ser ibland kan skilja sig så lite redigering kan vara absolut nödvändigt och bör därför vara etiskt tillåten. Men att förstärka ljus, färger osv förvränger verkligeten vilket inte ska vara syftet vid realistisk rapportering. Sådan typ av redigering ska inom detta områda användas så sparsmakat att det i stort sätt knappt ska vara märkbart.
     Ordvalen man väljer är som urvalet, personligt men nödvändigt om ett inslag ska kunna produceras. dock är det viktigt att man som reporter och journalist tar ett stort ansvar för att inte förvränga ord till en osann verklighet. Om något i språket ska redigeras, ändras eller läggas till ska det endast vara i syftet att tydliggöra något som redan sagts för att inte skapa missförstånd. Allt annat är oetisk, bör vara otillåtet på grund av ren förvrängdning av verkligheten.
     Att journalister får hjälp av såkallade "fixare" som bokar möten, intervjuer osv är såklart en betydande hjälp för dem i deras arbete. Fördelarna är antagligen många då reportrarna får möjligheten att möta personer osv de aldrig kunnat boka träffar med på egen hand och de får också hjälp till platser osv de heller hade haft svårt att besöka utan någon som känner till området. Men självklart finns även negativa effekter av detta fenomen. Fixaren är en person som kommer ifrån området reportrarna är intresserade av att rapportera ifrån vilket redan där kan påverka vilka platser journalisterna blir tipsade om att besöka, vilka personer fixaren stämmer träffar med osv. Han kan vara en stolt landsman som i viss mån vill att materialet från hans land ska ge positivt intryck även fast reportrarna självklart skulle bli misstänksamma om alla bilder från palestinaområdet var fulla av palmer och färgglada drinkar. Fixaren kan också vara av en extrem poliskt åskådning eller liknande vilket också bidrar till att platser och möten blir påverkade och färgade av dem.
     Med tanke på riskerna men också fördelarna med fixaren anser jag att journalisterna bör förhålla sig med lite avstånd till fixaren men ändå använda honom som ett användbart och uppskattat verktyg. Med en fixare sparar journalisten mycket tid, som annars hade behövts läggas på att hitta i området, försöka få tag i nyckelpersoner och boka intervjuer osv. Många av de personer som kan hjälpa reportrarna att producera ett bra inslag genom sin medverkan kan också känna sig ökat bekväma och villiga att ställa upp med den trygghet fixaren kan signalera genom att vara "en av dem". Dock blir fixaren ännu en person som riskerar att färga inslaget med egna åsikter och värderingar precis som jornalisten och reportrarna redan gör. Därför bör man vara försiktiga med att blanda in honom för mycket med samtidigt är han av en annan härkomst och kanske en annan uppfattning som kan gör inslaget mer nyanserat som belyser fler sidor. Jag tror att det är av stor vikt att journalisterna söker information självständigt och utan fixarens inblandning. Man måste ändå ta hänsyn till möjligheten att han kan vara mutad för att visa upp en viss del av landet eller konfliken och på så sätt medverka till ett vinklat innehåll.

För att kunna ge en så allsidig och sann rapportering som möjligt tror jag att det är allra viktigast att journalisten är öppen för att möta många människor och besöka många platser. Att uppleva många situationer, filma verkligheten på flera sätt och höra många människors röster och åsikter tror jag det är lättast att sammanställa allt det till en allsidig rapportering av det verkliga. Vad som är sant går inte alltid att ta på och verklighetsuppfattningen skiljer sig mellan individer. Men har man fått se mycket och dessutom är väl upplyst om hur det enligt fakta "är" tror jag man kommer väldigt nära det verkliga, det som bör rapporteras kring. Alltså tror jag att en journalist allra tyngsta verktyg i att kunna rapportera allsidigt är att vara väl upplyst om situationen, konflikten, landet, kulturen och människorna samtidigt som man med ett öppet sinne ska försöka förstå det man träffas av. Andras verklighet kan ibland vara vilt skild från vår egen men ändå behöver vi då kunna se in i den verkligheten för att kunna uppleva nått realistiskt. Jag tror att varje journalist rapporterar kring det som är sant för honom heller henne. Man vill sällan sprida falsk information om man inte har ett motiv med sitt agerande. Därför är det viktigt att själv våga sätta sig i verkligheten som den ser ut för tillfället, trots att den kanske inte är ens i närheten av likt den privata vardagen där man själv kommer ifrån.

Kommentarer (0)

Massakern på Utöja

Publicerad 2014-03-17 12:23:00 i Allmänt,

Att veta hur man ska hanterna människor i chock är alltid en svår avvägnig och balansgång för medierna. Vad gör man om ett ögonvittne till ett så pass uppmärksammat dåd som massakern på Utöja verkar vilja och propsa på att få berätta i stunden? Ska man då inte låta dem av hänsyn till att gå ut i medierna kan leda till senare negativa konsekevner för offret? Framförallt, hur avgör man om en publicering riskerar att leda till förödande konsekvenser för personen i fråga?

     Massakern på Utöja var ett fruktansvärt attentat mot landet Norge, mot demokratin och mot hela världen, något som uppmärksammades därefter. Gärningsmannen bakom dådet var en extremist av högsta grad vilken ansåg att han säkrade en god framtid för sitt land genom det fruktansvärda, hemska och tragiska massmord han begick. Dådet skedde i ett till synes mycket tryggt land där sådant här är extremt ovanligt förekommande, även till följd av detta riktades ännu fler blickar mot Norge och attacken.
      Vad som är ytterligare utmärkande för det här dådet och vad som gjorde det ännu mer uppmärksammat var att en stor majoritet av de som föll offer i attacken var ungdomar. Även de som överlevde attacken och blev ögonvittnen till händelsen var ungdomar vilket jag personligen anser är ett faktum för medierna att ta stor hänsyn till.
     Människor i chock är alltid svåra att bedöma då de i stunden kan vara mycket villiga att gå ut i medierna och informera om vad de varit med om men risken att de ångrar sig i efterhand är överhängande. En människa som just upplevt något hemskt, speciellt i den höga grad som ungdomarna på Utöja gjorde, är inte vid sitt sinnes fulla bruk förrän händelsen hunnit lägga sig något. Eftersom att det är ungdomar vi talar om är det heller inte säkert att de vet vilken stormning som kan följa av en publicering, känner inte säkert till de risker man förknippar med att tala ut i media.
     Den här attacken blev mycket uppmärksammat internationellt och det låg i allmännhetens intresse att veta vad som pågick på ön under attentatet. Det är viktigt att bredden av det tragiska som inträffat nådde ut och sjävklart är ett ögonvittne till händelsen mycket intressant och på flera sätt nödvändig i sammanhanget. Under rapporteringen efter dådet är det dock framförallt ett litet antal ungdomar som flertalet gånger låter sig intervjuas och pressas i olika medier. En tjej som fallit offer för massaker men överlevt och florerade stort i media under processen efter ångrar idag att hon tilläts vara så utmärkande i medierna, enligt den film vi just såg. Hon tycker att hon blir igenkänd somt offer och anser att hela hennes liv färgas av massakern vilket jag anser bör vara ett problem i processen att komma vidare mot målet att kunna leva ett normalt liv. en effekt medierna borde kunnat förutspå och borde försökt verka mot.
     I en sådanhär situation anser jag att det allra viktigaste är att ta hänsyn till drabbade, offer och anhöriga. Medierna ska sörga med drabbade och visa medkänsla men också berätta för världen vad som hänt och sätta ner foten för att visa att detta är fel. Det viktiga är att rapportera om relevant information från dådet och där är ögonvittnen en viktig del. Men jag anser att namn- och bildpubliceringar på offren som berättar är onödiga och orelevanta i sammanhanget. Det viktiga är vad som sägs inte vem som säger det. Medierna visste att det var hårt drabbade ungdomar det hade att jobba med och det visste att konsekvenserna för dessa ungdomar som valde att medverka i intervjuer och liknande kunde vara förödande för deras fortsatta liv. Dock anser jag inte att ungdomarna inte ska få berätta då det är både viktig för allmänheten och kan vara en betydanande del i deras sorgebearbetning. Men jag hade önskat att publiceringarna var anonyma för att minimera negativa följder för ungdomarnas perspektiv och för att reducera risken för att ungdomarna i framtiden djupt ångrar medverkan och uttalanden. Jag kan inte se hur medierna kan ha ansett den personliga informationen relevant i sammanhanhet utan jag anser att informationen och perspektivet från den berättande ungdomen kunde varit intressant nog. Kanske ansåg medierna att rapporteringen tendernade att bli icke trovärdig om den kom från en anonym källa. Men i det mycket ovanliga och tragiska sammanhanget tror inte jag att allmänheten skulle ifrågasätta anonymiteten då den hade varit en fråga om drabbades säkerhet.

Som jag tidigare nämnde tycker jag att offer, drabbade och anhörigas hänsyn är mycket viktig. Om media rapporterar hänsynslöst riskerar det att förvärra och försvåra situiationen för redan mycket utsatta människor och dessutom kan det bli ett hinder i dessa människors betydande sorgebearbetning. En uppmärksammad bild som spreds i samband med det här dådet föreställer en nöjd gärningsman vilken poserar i en position som om han skjuter, på den ursprunliga brottsplatsen. Den här bilden blev publicerad ett stort antal gånger och jag anser det kränkande mot alla utsatta i dådet. Att låta den människa som genom vapen skapat så mycket ondska samt slävkt och förstört så många liv ska nå ut med en bild där han nöjt poserar som med ett gevär och på nytt står och pekar mot drabbade och offers anhöriga är extremt kränkade enligt mig. Bilden anmäldes till och med av en grupp drabbade vilket jag förstår, att se den synen på nytt måste vara deras största mardröm, en mardröm media väljer att förverkliga och sprda över hela världen. Man kan tycka att bilden är relevant då den visar på hur gärningsmannen stoltserar istället för att ångra sitt dåd, den visar på att gärningsmannen anser att han gjort något gott, ett perspektiv mycket annorlunda från verkligheten och något som skulle kunna intressera allmänheten. Men jag anser att det budskapet skulle kunna spridits på ett mycket mer humant sätt genom text istället för att låta gärningsmannen peka med pistol mot hela landet. Det blir som en symbol för att hela landet är under gärningsmannenns våld istället för att visa på ett starkt och sammansvetsat land som tillsammans ska ta sig genom en mörk period. Som trots sorg och skräck tillsammans ska kunna stå över han som begick det fasansfulla. jag tycker därför att denna bild är extremt oetisk, just för att den kränker alla drabbade, för att den sprider ett budskap vilt skillt från de som bör spridas och för att publiceringen inte fyller ett behov.

Innan massakern ägde rum var Anders behring breivik helt okänd person. Därför hade media inga bilder att tillgå när gärningsmannen skulle publiceras och visas för allmänheten. Att ge ondskan, skräcken och hatet ett ansikte var av stort intresse för allmänheten och en viktig publicering. gärningsmannen hade själv innan attentatet valt att låta sig fotas för pressbilder. Pressbilderna föreställer en "redigerad och snygg" gärningsman, han är framställd precis på det sätt han själv önskar att vara vilket kan göra den senare publiceringen av pressbilderna motsträvig. Att man följer gärningsmannens önskan att nå ut över hela världen på "sitt sätt". Men jag förstår att medierna publicerade bilderna och anser att det var rätt gjort. Det fanns inga andra bilder att tillgå och en publicering av gärningsmannen var extremt nödvändig. Dock hoppas jag att de slutade publlicera de redigerade bilderna så fort de kunde och istället började publicera senare tagna och realistiska bilder av gärningsmannen.Att publicera de bilder han låtit ändra till sin verklighet blir inte realistiskt.
Att man översiktbilder av ön under massakern där man ser ett stort antal döda kroppar ligga utefter stränderna är svårt att avgöra om det är rätt eller fel. I ett nyhetsperspektiv tycke jag det är viktigt att man återger för händelseförlopp, hur det såg ut, gick till osv. Det är viktigt att allmänheten förstår vidden av det som hänt, en bild säger ofta mer än tusen ord och bilderna kan verkligen förstärka de fasansfulla texterna. Därför tycker jag det är rätt att bilderna är publicerade men mycket oetiskt att låta anhöriga känna igen sina döda kära.Därför tycker jag att alla ansikten, kläder och detaljer bör cencureras under en sådan publicering. Även fast inga detaljer går att urskilja förstår man att det är en kropp som ligger där, många kroppar, vilket är det enda viktiga syftet. Man förstår vidden, hur extremt tragiskt attentatet varit och hur man måste samla sig som land för att hjälpa att drabbade samt utsatta att läka och sörga.

Kommentarer (1)

Journalistyrket

Publicerad 2014-03-10 10:32:00 i Allmänt,

Förr i tiden hade journalistyrket en mycket låg status och personerna i yrkesrollen ansågs som snokande och kallades för skällsord. Man tyckte då framförallt att det var den vanliga människan, privatpersonen, som drabbades negativt av journalistens dektektiva arbete. Idag ser situationen annorlunda ut, vi lever mitt i ett informationsflöde och förväntar oss att bli tilldelade information och nyheter i ett rasande tempo. Idag ser inte vi journalisterna som motståndare utan snarare medspelare vilka hjälper oss att vara upplysta om hur en situation ser ut om den så rör hela världen, vårt land eller ett parti i riksdagen. Vi inser journalismens värde när vi funderar kring hur utelämnade vi skulle vara utan den. Utan grävande journalister som aktivit jobbar för att avslöja skandaler och gömnda hemligheter i vårt intresse, skulle vi som befolkning bli formbara som lera för makthavare, företagsledare eller andra med intresse av att påverka våra åsikter eller värderingar. Vi skulle inte vara tillräckligt pålästa och informerade för att kunna ifrågasätta och informationen vi tilldelades skulle bara komma från en källa, från regeringen eller de vinstdrivande företagen. Utan journalismen skule demokratin i Sverige inte vara utbredd i samma grad då vi skulle få för lite "kött på benen" för att kunna forma egna åsikter. Detta inser vi och förstår därför att värdera grävande journalister högt.
     Dock tror jag att vi idag normalt är ganska källkritiska till information vi kommer över till följd av vår ökade interaktivitet. Vi spenderar stora delar av dagen på internet, ett forum där alla är tillåtna att göra sina röster och åsikter hörda. Detta leder tyvärr till att mycket osann information sprids över internet, något vi är väl upplysta om, och därför tror vi inte längre på allt vi hör. Jag tror personligen att detta påverkar även journalistyrket, att publiken idag är mer svårövertalade och ökat kritiska än tidigare vilket troligtvis kommer att öka ännu mer i framtiden. Vi köper därför sällan information rakt av och journalisterna i fråga behöver mer stöttande argument och mer fakta vilken stödjer deras efter forskningar och teser för att vi ska anse dem tillförlitliga. på så sätt har nog journalistyrket idag försvårats men då samtidigt också höjst i stutus för att de riktigt duktiga jornalisterna vi anser trovärdiga som källor är väldigt grövande, utbildade och tillitliga. vem som helst kan inte längre "bara publicera en text" vi ska tro på utan det ligger mer arbete bakom, något som definitivt talar för journalism som ett hög status yrke.
    Den sida av området journalism som belyses i filmen "insider" är den grävande journalistiken, då en journalist jobbar mycket aktivt under en längre tid för ett avslöjande mycket intressant för den vanliga männikan. Ofta i detta fall handlar det om att undersöka en typ av makthavar, exempelvis ett vinstdrivande företag som når ut till enorma delar av befolkningen, vilket är ett mycket omfattande arbete. Generellt både världen över och i vårt eget land anser jag att denna typ av journalism skattas högst vilket jag även anser att den bör. det ligger mer kunskap, utbildning och även vissa risker , vilket filmen belyser, i att syssla med grävande journalistik. Ändå vågar dessa människor fokusera helhjärtat på det därför att de anser det så viktigt att informationen och avlöjandena når ut. Att rapportera kring nyheter är inte heller det ett lågstatus yrke men ofta anses så kallade "skvallerjournalister" och många journalister inom underhållningsbranchen som lägre stående. Troligtvis för att de upprepade gånger ofta redovisar nyheter de inte har riktiga belägg för. Det är ofta den typen av jornalistisk som drabbar den personerns privatliv, något som varit lågt stående både förr och nu.
     Som journalist blir man slutligen framförallt bedömd och skattad efter sin kompenten, sin prestation och hur stor betydelse ens publicering har för den vanliga människan. Jag tror därför att man som journalist själv är direkt betydande för att välja vilken nivå inom området man väljer att lägga sig på.

Vad som skiljer journalistkåren från allmänhetens ökande publiceringar på nätet är framförallt trovärdigheten i det som rapporteras. En journalists allra viktigaste uppgift är att sprida sann information som är relevant för ett stort antal människor. Vad som publiceras ska heller inte i för stor utstärckning vara fägrad av egna åsikter eller värderingar vilket också skiljer sig markant från privatpersoners blogginlägg eller detagande på debattforum.
Jag tror det är just därför statusen i yrket är skiljd mellan ämnets olika områden. En skvallerjournalists information är sällan relevant för väldigt många, den kommer sällan ändra vårt ställningstagande i en viss politisk eller annan viktig fråga markant och den är heller inte alltid 100 % trovärdig. Men en grävande eller rapporterande jorunalist som publicerar i allmännhetens intresse skattas högre just till följd av att de tillgodoser våra viktigaste behov. Det allra mest betydande och viktigaste en journalist kan göra för oss är att rapportera och avslöja viktig information om exempelvis våra makthavare, våra politiska partier eller våra mycket etablerade vinstdrivande företag. Vi behöver få vetskap om skandaler, orättvisor eller ohumana förhållanden och likande för att kunna agera. Begår en partiledare upprepade misstag och fel vill vi inte rösta på den som vår nästa statsminister till att styra vårt land och likaså vill vi kanske bojkotta det företag som använder småbarn som arbetskraft. Det allra viktigaste journalistkåren gör för oss är alltså att belysa oss om information som kan mana oss till att agera och ändra eller forma en åsikt. Just därför att detta skapar möjlighet till en förbättrad och mer utvecklad framtid. Detta kallar jag journalister som jobbar för demokratin, journalister som genom sin information vill uppmana oss till att ta ställning och forma åsikter.

I föregående stycke belyser jag journalister som en del i demokratin vilket också förklarar varför medierna i bland kallas för "den tredje statsmakten". Medierna är ett viktigt hjälpmedel och verktyg för oss i att forma åsikter och ändra värderingar vilket kan påverka våra demokratiska val och likande. Just därför förklaras också varför det är så extremt viktigt att informationen journalister och andra i medierna repporterar kring är sanna. Annars kan det få förödande konekvenser för den enskilda människan, det specifika företaget, vårt land eller internationellt. Medierna är statsmakten vilken hjälper oss att granska ocj sprida information för att vi ska kunna avgöra av vi vill anse om de övriga statsmakten. Med andra ord ett verktyg direkt beydande för demokratin idag och i framtiden.

Kommentarer (0)