Shannon/Weaver
Detta är den mest kända av våra kommunikationsmodeller. De skapades framförallt för att kartlägga överföringen av kommunikation i telefon- och militärsammanhang. Alltså situationer där missförstånd av budskapet lätt uppstår men kan leda till starkt negativa följder. 
     Kommunikationsmodellen belyser hur ett medvetande (informationskälla) tar sig till ett annat medvetande (en destination) med ett budskap. Infromartionskällan, som vill nå ut med sitt budskap, kan vara precis vad som helst som vill säga eller berätta någonting. Den kan bestå av en mänsklig hjärna som vill berätta något för en vän likväl som exempelvis ett billarm som med sitt tjutande vill berätta för omgivningen om ett pågående inbrott.
     Sändaren i modellen är det hjälpmedel infomationskällan använder för att nå ut med sitt budskap. Exempel på sändare är våra stämband, en telefonlur eller kanske sociala medier.
     Sändaren sänder ut en signal för att uppmärksamma destinationen på det kommande budskapet. Om informationskällan skickar sitt budskap i ett sms är just plingandet eller vibrationen telefonen avger den signal som visar på ett mottaget budskap. 
     I en tom ruta i mitten av modellen framgår budskapet. Att budskapet inte är av speciellt stor vikt i den här modellen har kritiseras. För inom kommunikation är budskapet mycket viktigt, eftersom det oftast är syftet med den kommunikativa processen. Just till följd av detta kritiseras denna modell för att vara alllt för teknisk, något jag kan hålla med om. För vinningen med processen är att sprida ett budskapoch då anser jag att budskapet och effekten av budskapet är det mest relevanta. Orden väger tyngre än vägen från öra till öra.  
     Nästa punkt inom modellen är dock något jag anser gör denna modell mycket realistisk och trovärdig, nämligen bruskällan. Man har en punkt som belyser de störningsmoment som kan uppstå inom kommunikation vilket leder till att budskapet riskerar att missförstås eller framgå otydligt. Eftersom att vi idag i allt större grad tenderar att sköta vår komunikativa process på internet eller genom teknikska hjälpmedel blir denna bruskälla mer aktuell än någonsin. Tyvärr så ser vi att vi överför budskap mindre i verkligheten och lägger vår tillit allt mer till tekniken. Även fast vi vet att teknik kan strula ibalnd och inte alltid är att lita på. Pratar man öga mot öga framgår det tydligt och på en gång om budskapet misstolkats. Men en brusande telefonlinje och medelanden som antingen är felstavande eller kanske inte alltid går fram blir missförstånd svårare att reda ut. Därför tycker jag att det är till stor fördel att just bruskälla och störningsmoment belyses i denna modell.
     När sändaren skickat sin signal når den mottagaren av budskapet, vilket kan vara ett öra, en annan telefon eller kanske en mail-inkorg på datorn. Genom mottagaren letar sig budskapet in till det andra medvetandet. Och vi får reda på skvallret i smset, förstår att brandvarnaren varnad för rökutveckling eller hör att mamma i telefon vill bli hämtad klockan tre. 

Laswell
Till skillnad från Sannon/weaver-modellen är Lasswells modell praktisk istället för teknisk. Även han vill beslya hur ett budskap går från en sändare till en mottagare men han vill utesluta en krånglig modell och istället lösa formeln med fem enkla frågor.
Vem säger vad? Här får han in sändaren, den som vill nå ut med sitt budskap till någon annan. Här ger man också själva budskapet en större roll vilket jag finner positivt, just för att jag anser att vad man vill ha sagt är väldigt viktigt. För om sändaren inte hade haft ett viktigt budskap att föra fram hade hela kommunikationen troligen uteblivit. En viktig tanke att ta hänsyn till och något som föregående modell saknar. 
     Nästa fråga handlar om Vilken kanal budskapet ska gå igenom, alltså om sändaren är låter budskapet gå ut genom sig själv eller kanske en mobiltelefon eller en dator.
     Vem som nås av budskapet, alltså vem mottagaren är, tar nästa fråga upp. Inom den här modellen ställer man sig också frågan om Vilken effekt budskapet har på mottagaren. jag anser, som jag tidigare nämnde, att denna punkt talar starkt för den här modellen. Jag tycker att vikten av kommunikation är att man vill sprida en viss information för att få en reaktion eller ett handlade från mottagaren. man sprider ett budskap för att man vill glädja någon, göra någon intresserad, upplyst eller handlingskraftig. Man kanske vill få sin mottagare att ta ställning eller köpa ens produkt eller tjänst. Det var ju därför man startade en kommunikation från början och därför tycker jag effekten är relevant.

Shannon/weavers modell belyser framförallt tillvägagångsättet av hur exakt det går till när ett budskap ska spridads. Deras modell kallas för teknisk vilket den tydligt är genom att ta upp varje liten detalj av hur det går till när ett budskap skickas till sändaren genom en signal och med ytterligare en signal når mottagaren som i sin tur träffar vårt medvetande. Ska man studera kommunikationsprocessen rent praktiskt är den här modellen mycket passande då den i detalj tar upp hur kommunikation praktiskt fungerar. Dock tycker jag inte att den är relevant om man mer vill studera själva kommunikationen som något mänskligt och utifrån vilken information den sprider och vilken reaktion den skapar hos andra männikskor. Därför tycker jag att båda modellerna är bra men till olika syften. Jag personligen som tycker att budskapet och vad som kommer av budskapet är intressantare än själva överföringen anser att Lasswells modell är mer användbar. Jag vill studera vad som händer, vilka reaktioner det skapar och vilken effekt som uppnås av det jag berättar för min kompis, av marknadsföringen eller partiets slagkraftiga solgan. Just därför är det orelevant för mig att använsa mig av Shannon/Weavers modell där budskapet har litet spelrum och effekten av budskapet inte ens är omnämnd. 
     Ett intiativ jag dock skulle vilja överföra från Shannon/Weavers modell till Laswells är noteringen om bruskälla. Bruskällor riskerar att komplicera all kommunikation och också göra budskapet tvetydligt och lätt att missförstå. Jag anser att även Laswell skulle ta upp denna delen eftersom att bruskällan riskerar att förändra effekten till något annat än den tilltänkta. Alltså att reaktionen hos mottagaren blir en annan än den som var i sändarens syfte. Detta för att budskapet uppfattades felaktigt, kanske pågrund av en felstavning, en brusande telefonlinje eller annat tekniskt krångel likt medelanden som aldrig skickas iväg.Som jag tidigare nämnde är bruskällan bara mer aktuell idag eftersom att vi i allt större utsträckning förlitar oss på tekniska hjälpmedel när vi för kommunikation. Tekniska hjälpmedel som ibland inte fungerar optimalt och kan leda till att reaktion eller återopplingen hos mottagaren inte riktigt motsvarar sändarens förväntningar. Skulle Laswells modell mordaniseras med något som kan liknas vid Shannon/weavers bruskälla, vilket inte är omöjligt eftersom källan skan påverka den effekt modellen i övrigt belyser, anser jag att Laswells modell alltid skulle varadet otimala valet när man studerar kommunikation. Förutsatt att studierna inte är tekniskt inriktade eftersom vår andra mycket välkända modell av Shannon och Weaver då fyller en bättre funktion.