Att veta hur man ska hanterna människor i chock är alltid en svår avvägnig och balansgång för medierna. Vad gör man om ett ögonvittne till ett så pass uppmärksammat dåd som massakern på Utöja verkar vilja och propsa på att få berätta i stunden? Ska man då inte låta dem av hänsyn till att gå ut i medierna kan leda till senare negativa konsekevner för offret? Framförallt, hur avgör man om en publicering riskerar att leda till förödande konsekvenser för personen i fråga?

     Massakern på Utöja var ett fruktansvärt attentat mot landet Norge, mot demokratin och mot hela världen, något som uppmärksammades därefter. Gärningsmannen bakom dådet var en extremist av högsta grad vilken ansåg att han säkrade en god framtid för sitt land genom det fruktansvärda, hemska och tragiska massmord han begick. Dådet skedde i ett till synes mycket tryggt land där sådant här är extremt ovanligt förekommande, även till följd av detta riktades ännu fler blickar mot Norge och attacken.
      Vad som är ytterligare utmärkande för det här dådet och vad som gjorde det ännu mer uppmärksammat var att en stor majoritet av de som föll offer i attacken var ungdomar. Även de som överlevde attacken och blev ögonvittnen till händelsen var ungdomar vilket jag personligen anser är ett faktum för medierna att ta stor hänsyn till. 
     Människor i chock är alltid svåra att bedöma då de i stunden kan vara mycket villiga att gå ut i medierna och informera om vad de varit med om men risken att de ångrar sig i efterhand är överhängande. En människa som just upplevt något hemskt, speciellt i den höga grad som ungdomarna på Utöja gjorde, är inte vid sitt sinnes fulla bruk förrän händelsen hunnit lägga sig något. Eftersom att det är ungdomar vi talar om är det heller inte säkert att de vet vilken stormning som kan följa av en publicering, känner inte säkert till de risker man förknippar med att tala ut i media. 
     Den här attacken blev mycket uppmärksammat internationellt och det låg i allmännhetens intresse att veta vad som pågick på ön under attentatet. Det är viktigt att bredden av det tragiska som inträffat nådde ut och sjävklart är ett ögonvittne till händelsen mycket intressant och på flera sätt nödvändig i sammanhanget. Under rapporteringen efter dådet är det dock framförallt ett litet antal ungdomar som flertalet gånger låter sig intervjuas och pressas i olika medier. En tjej som fallit offer för massaker men överlevt och florerade stort i media under processen efter ångrar idag att hon tilläts vara så utmärkande i medierna, enligt den film vi just såg. Hon tycker att hon blir igenkänd somt offer och anser att hela hennes liv färgas av massakern vilket jag anser bör vara ett problem i processen att komma vidare mot målet att kunna leva ett normalt liv. en effekt medierna borde kunnat förutspå och borde försökt verka mot.
     I en sådanhär situation anser jag att det allra viktigaste är att ta hänsyn till drabbade, offer och anhöriga. Medierna ska sörga med drabbade och visa medkänsla men också berätta för världen vad som hänt och sätta ner foten för att visa att detta är fel. Det viktiga är att rapportera om relevant information från dådet och där är ögonvittnen en viktig del. Men jag anser att namn- och bildpubliceringar på offren som berättar är onödiga och orelevanta i sammanhanget. Det viktiga är vad som sägs inte vem som säger det. Medierna visste att det var hårt drabbade ungdomar det hade att jobba med och det visste att konsekvenserna för dessa ungdomar som valde att medverka i intervjuer och liknande kunde vara förödande för deras fortsatta liv. Dock anser jag inte att ungdomarna inte ska få berätta då det är både viktig för allmänheten och kan vara en betydanande del i deras sorgebearbetning. Men jag hade önskat att publiceringarna var anonyma för att minimera negativa följder för ungdomarnas perspektiv och för att reducera risken för att ungdomarna i framtiden djupt ångrar medverkan och uttalanden. Jag kan inte se hur medierna kan ha ansett den personliga informationen relevant i sammanhanhet utan jag anser att informationen och perspektivet från den berättande ungdomen kunde varit intressant nog. Kanske ansåg medierna att rapporteringen tendernade att bli icke trovärdig om den kom från en anonym källa. Men i det mycket ovanliga och tragiska sammanhanget tror inte jag att allmänheten skulle ifrågasätta anonymiteten då den hade varit en fråga om drabbades säkerhet.

     Som jag tidigare nämnde tycker jag att offer, drabbade och anhörigas hänsyn är mycket viktig. Om media rapporterar hänsynslöst riskerar det att förvärra och försvåra situiationen för redan mycket utsatta människor och dessutom kan det bli ett hinder i dessa människors betydande sorgebearbetning. En uppmärksammad bild som spreds i samband med det här dådet föreställer en nöjd gärningsman vilken poserar i en position som om han skjuter, på den ursprunliga brottsplatsen. Den här bilden blev publicerad ett stort antal gånger och jag anser det kränkande mot alla utsatta i dådet. Att låta den människa som genom vapen skapat så mycket ondska samt slävkt och förstört så många liv ska nå ut med en bild där han nöjt poserar som med ett gevär och på nytt står och pekar mot drabbade och offers anhöriga är extremt kränkade enligt mig. Bilden anmäldes till och med av en grupp drabbade vilket jag förstår, att se den synen på nytt måste vara deras största mardröm, en mardröm media väljer att förverkliga och sprda över hela världen. Man kan tycka att bilden är relevant då den visar på hur gärningsmannen stoltserar istället för att ångra sitt dåd, den visar på att gärningsmannen anser att han gjort något gott, ett perspektiv mycket annorlunda från verkligheten och något som skulle kunna intressera allmänheten. Men jag anser att det budskapet skulle kunna spridits på ett mycket mer humant sätt genom text istället för att låta gärningsmannen peka med pistol mot hela landet. Det blir som en symbol för att hela landet är under gärningsmannenns våld istället för att visa på ett starkt och sammansvetsat land som tillsammans ska ta sig genom en mörk period. Som trots sorg och skräck tillsammans ska kunna stå över han som begick det fasansfulla. jag tycker därför att denna bild är extremt oetisk, just för att den kränker alla drabbade, för att den sprider ett budskap vilt skillt från de som bör spridas och för att publiceringen inte fyller ett behov.