Jag går in till min granne Maj-britt. Hon bor i en gul tegelvilla identisk med den jag själv bor i, det enda som skiljer byggnaderna åt är hur de är färgade och olika typer av trädgård som omringar dem. Det är inte första gången jag går in till henne för att genomföra en intervju gällande hur det var förr, hon är nämligen som ämnad och alldeles perfekt för ändamålet. Maj-Britt är född 1922 och är 91 år gammal, hon är alltid pigg och glad samt otroligt spännande att lyssna till hon i detalj minns hur hennes liv såg ut både förr och nu.

     Till följd av att Maj-britt levt så länge har hon upplevt nästan hela den tekniska utvecklingen, men vi bestämmer oss för att rikta in oss på hur det såg ut på slutet av 1930-talet då hon var i min ålder. Maj-britt berättar att nyheterna rapporterades genom radio och tidningar då Tv inte fanns och skulle heller inte bli uppfunnen än, på över tjugo år. Maj-Britt har bott i Motala i hela sitt liv och de två tidningar som florerade här under den tiden hette "Motala tidning" och "Motala posten". 
     Framförallt fick man höra nyheterna genom radion och de rikstäckande nyheterna rapporterades nästan endast där eftersom det tog en väldigt lång tid för tidningar att publicera om de nya som inträffat. Hade man radio i hemmet och kanske också prenumererade på en tidning så kunde det dröja nästan en vecka efter att man fått reda på något nytt på radion innan det stod om det i tidningen. Det fanns endast ett radioprogram och det sände bara under vissa speciella tider vid två tillfällen varje dag. Jag kan inte låta bli att jämföra med idag då radion sänder tjugofyra timmar om dygnet på otaliga mängder radiokanaler och ännu fler radioprogram om allt från nöjen till samhällspolitik.
     Ett annat sätt att sprida nyheter var att prata i telefon och skicka telegram till varandra. Maj-Britt själv arbetade vid televerket som ung och fick genom sitt arbete reda på mycket av vad som hände i världen. Få hade telefoner i hemmet under den här tiden så ville man kontakta någon i en annan stad fick man gå till stadens telestation och ringa telestationen i den stad personen man ville prata med uppehöll sig. Man uppgav vem man ville ha tag i och personalen på stationen skickade en budbärare som gav sig i väg till personen för att berätta att den blivit sökt på telefonen, personen fick sedan följa med tillbaka till telestationen för att ringa upp verket i den andra staden. Allt detta skedde alltså medan den personen som ville ringa fortfarande satt och väntade i en väntsal full av telefoner.
- Folk hade ett helt annat tålamod på den här tiden, säger Maj-Britt och jag kan nog inte annat än att hålla med henne.
     Vi snuddar ämnet om telefonens utveckling då Maj-Britt förstår att det hon berätta om låter som en saga för mig som är uppvuxen med mobiltelefon. Vi är överens om att utvecklingen har gått i en rasande takt och att det är helt otroligt hur vi på relativt kort tid gått från telestationer till att alla har en egen smartphone i fickan. Jag förundras också av vilket behov och beroende av telefoner vi människor har arbetat upp de senaste åren då vi inte ens kan gå utanför dörren utan att vara fullt uppkopplande och ständigt kontaktbara.

      Allra tydligast minns Maj-Britt allt som rapporterades i radio om andra världskriget. Från krigsstarten den 1/9 1939 till kriget var över pratades det friskt om det på radion och hon berättar att det var dramatiska extra sändningar nästan varje dag.
- Man fick ju inte reda på hela sanningar, det var mycket hemlighetsmakeri och självklart tog det lång tid innan vi fick veta någonting. Men visst var det för väl att det ändå fanns någon kanal som organiserade det obehagliga kaoset något, berättar Maj-Britt. 
      Maj-Britt fick också möta kriget på lite närmare håll genom sitt arbete hon minns tydligt hur civilförsvaret tog upp en hel telefonsal natten då kriget bröt ut därför att de skulle inkalla militär.

 

Maj-Britt tycker att den allra största och tydligaste skillnaden mellan nu och då är hur fort det nu går att bli rapporterad om en nyhet. Under andra världskriget kunde det dröja en vecka till fjorton dagar innan en viss nyhet nådde oss i Sverige medan man nu nästan vet vad som hänt i samma stund det händer. Jag själv vet inte om jag någonsin kommer att våga berätta för Maj-Britt om att jag livestreamat kunde titta på när Obama landade i Sverige för några veckor sedan. Att jag sekunden efter han satte sin fot utanför Air force one kunde se det i min dator, det låter nog som en saga för henne.

Jag tackar Maj-britt för intervjun och tycker det känns konstigt när jag stänger av röstmemon på min Iphone fyra, jag har alltså spelat in allting för att kunna lyssna på rubbet i efterhand. Jag behövde inte ens anstränga mig med att anteckna då jag har en telefon, likt alla andra, som kan underlätta för mig i nästan alla situationer. Och här sitter Maj-Britt 91 år som har haft en jobb som inte ens finns kvar idag på grund av extrem teknisk utveckling.